Jag har funderat ett tag nu och kommit fram till att i den takt vi sparar nu kommer vi aldrig att nå FIRE innan det är dags att gå i pension på riktigt. Men på något vis så stör det här mig mindre och mindre. Jag vet att vi teoretiskt sett skulle kunna lägga undan mer till investeringar men det innebär att vi gör avkall på annat. De senaste åren och även i dagsläget har vi sparat och lagt undan till en buffert samt till renoveringar som vi känner att vi behöver göra (läs dränering etc.). Att vi som hushåll ligger under medianinkomsten gör ju också att det finns mindre pengar att investera när the basic är betalt. Att vi trots detta ändå har kommit dit vi gjort tycker jag är otroligt för självkänslan. Vi vill och vi kan även om vi inte tjänar multum.
Tittar vi runt i vår bekantskapskrets så tjänar de flesta mer än vad vi gör. Trots detta så känns det som att vi har bättre koll på var pengarna går och hur vi får pengarna att jobba för oss och det vi vill göra med vårt liv. Ett sparsamt leverne har gjort att vi kan ha långledigt med våra barn under somrarna. Många av loven har vi även kunnat ta ledigt och hittat på nått tillsammans som familj. Detta innebär inte att vi åker på utlandsresor utan mer att vi tar oss ut i skogen med matsäck eller tar dagsturer till närliggande museum. En annan grej som brukar vara uppskattad är att ta sig ut till något nytt ställe och fånga Pokemon. Kanske för tråkigt enligt vissa men för oss fungerar detta fortfarande bra.
För att veta var vi vill lägga våra pengar har vi såklart fått göra prioriteringar. Jag vill ha en guldkant under pensionen och gärna kunna välja att gå lite tidigare, därför investerar vi pengar varje månad för att kunna göra detta. Jag vill även kunna renovera vårt hus och öka värdet genom att t.ex. få in en till toalett. Jag är inte intresserad av att ta dyra lån så därför sparar vi aktivt till detta för att kunna genomföra det. Jag vill kunna vara långledig med min familj på somrarna. Därför har vi sparat föräldradagar och lägger undan lite pengar varje månad så inte sommaren ska kännas pengafattig när man endast får lägsta ersättningen från försäkringskassan (vilket är helt otroligt ändå att man får betalt för att vara hemma med sina barn).
Jag inser att jag inte är ekonomiskt fri som i FIRE men jag känner mig ändå hyfsat ekonomiskt fri som har möjlighet att kunna vara ledig under året och umgås med min familj medan de fortfarande vill umgås. "Dagarna går långsamt men åren går fort". Vet inte vem som sa det men så känns det. Åren bara susar förbi och man hinner inte med det man vill medan dagarna känns så oändligt långa ibland så man tror att man har gott om tid.
Jag har väl insett att jag hellre har lite småledigt under åren och lägger undan lite mindre än att jobba stenhårt och mycket och lägga undan massa för att kunna vara ledig senare. För senare är ju mina barn större. Det är ju nu man får passa på att vara med de innan de vill bryta sig loss och starta egna liv.
Hur tänker du?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar