Efter en lång tids uppehåll (igen!) så har det börjat klia lite i den kreativa sidan så tänkte att en uppdatering här på bloggen kunde vara ett sätt att få utlopp för det.
Det har varit en tung höst och vinter kantad av problem med barn, grannar och hög arbetsbelastning. Istället för att lyssna på kroppens varningssignaler och tänka på mig själv har jag bara kört på. Huvudvärk har lösts med värktabletter, örontjut har ignorerats som sviter efter för lite sömn. Sömnbristen tänkte man att man kunde ta igen senare. Träning, meditation och annat som jag behöver och mår bra av prioriterades bort. När man väl var hemma och ledig gick mycket tid åt till att sova ikapp och slötitta på tv. Inte det bästa livet och inte den mamma eller fru jag vill vara.
Så nu i våras tog det stopp. Ångest när jag kom till jobbet. Jobbade någon dag med ångest eftersom man inte vill lämna sina kolleger i skiten. Inser att det är illa när man bara vill gråta och att hjärnan känns som att den stänger ner bit för bit.
Sjukskriver mig själv och får tag i läkartid för hjälp. Konstateras att jag är utmattad. Första dagarna bara sover och gråter jag, jag orkar ingenting. Känner mig helt orkeslös och undrar om jag någonsin kommer kunna ta hand om min familj igen. Läsa en bok eller träffa vänner. Att gå till jobbet känns avlägset. Hur ska jag kunna leva upp till alla förväntningar när jag inte kan läsa en rad utan att hjärnan känns som mos.
Blir sjukskriven helt en kort period och är snart tillbaka på 50%. Går för fort utan en ordentlig rehabplan. Blir hemma helt en stund till. Nu tillbaka en stund med rehabplan. Känns bättre denna gång och försöker vara strängare mot mig själv så att jag verkligen tar pauser och bara gör en sak i taget. Enklare sagt än gjort men försöker leva i nuet och ta en sak i taget.
Vad vill jag ha sagt med detta? Jag vet inte egentligen. Att jag aldrig trodde att jag skulle hamna här. Att jag är ledsen och frustrerad och sörjer mitt gamla jag innan jag körde på för fort. Att jag försöker acceptera den jag är nu. Just nu är det den mentala tröttheten som är svårast. Det är även den jag har svårast att acceptera. Försöker leva för stunden och ta en dag i taget men det är svårt när jag tidigare har planerat långt framåt.
Slutklämmen på det hela får bli ta hand om dig själv i sommar. Prioritera dig själv. Spring inte för fort utan att bromsa. Skala ner alla måsten (lättare sagt än gjort, tro mig jag vet) Våga be om samt ta emot hjälp!
