Efter att ha snubblat över den här boken i flera bloggar så har jag äntligen läst den. Boken börjar ju få ganska många år på nacken nu så vissa saker känns kanske inte så aktuellt längre. Dock så känns grunden fortfarande aktuell.
Det författarna kommer fram till är att miljonärerna lever under sina tillgångar och är väldigt sparsamma samt vågar investera sina pengar. Ofta vet grannarna inte om att de är miljonärer då de lever kvar i sitt medelklassgrannskap utan större grannlåt och nya bilar på uppfarten. Dem är väldigt prismedvetna och jagar bra deals när de ska köpa något, dem är inga storkonsumenter utan gör väl avvägda val. Dock kan de lägga ner större pengar på tjänster och rådgivare än vad gemene man gör.
Miljonärerna lägger ner mer tid på sina investeringar och budget och har långsiktiga mål som de följer upp kontinuerligt för att se att de håller rätt kurs. Dem har ofta mindre farhågor och oro över pengar då dem har en plan och inte lever från lön till lön. Ofta överför dem sitt sparsamma tankesätt till sina barn så dem har även mindre oro över att barnen ska kunna försörja sig själva.
De flesta miljonärerna är entreprenörer och väldigt drivna. Ofta har de jobbat hårt med sitt egna företag och fortsatt leva sitt sparsamma liv och har på detta vis kunnat ackumulera en förmögenhet.
Författarna kommer även fram till att de flesta miljonärer kör begagnade bilar som de har fått till bra pris. I boken tas flera olika karaktärsdrag upp och hur de går tillväga när de ska handla en bil och även vilka bilmodeller som verkar föredras av miljonärerna.
Författarna tar även upp att ge ekonomisk hjälp till sina barn. Detta kapitel tyckte jag var extra intressant då de kommer fram till att man oftast stjälper barnen om man sticker till dem pengar i tid och otid. Det leder oftast till att barnen förväntar sig att få extra pengar av föräldrarna och börjar leva över sina tillgångar då ”pappa betalar”.
Överlag tycker jag ändå att boken är läsvärd, jag tycker det är intressant att se att de flesta har lyckats uppnå allt detta under sin egna arbetsföra livstid. Det gör att det känns mer lättåtkomligt för en annan. Har jag bara en ordentlig plan och lite vilja kommer det nog kunna lösa sig hyfsat för mig med. Men redan när boken skrevs verkar det ha varit vanligt med krediter och leva från lön till lön och ofta även på lånade pengar. Jag tycker det vore intressant att se hur många som lever över sina tillgångar idag. Enligt mig har samhället börjat normalisera att man tar lån för sånt som inte var tänkbart tidigare. Att ta något på kredit har ju även blivit mycket vanligare och normaliserat de senaste åren. Plus att alla sociala medier späder på ”lyxlivet” som alla ska leva. Det har blivit normalt att alla ska ha de senaste teknikprylarna, att man ska blåsa ut och byta kök och badrum så fort man är missnöjd och att bilar ska bytas till en ny minst vart tredje år. Men hur hållbart är egentligen detta? Vad skulle hända om vi alla skalade ner och började öva på att känna oss nöjda över det vi redan har?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar